I dag tänkte jag ge mig ut på lite hal is och generalisera en del. Känsliga varnas, det är vare sig någon exakt eller komplett sammanställning. Johnny Thunders karriär var alltför brokig för det.
I mitt första inlägg här på Everything Is In The Pawn Shop kom jag med en del skivtips. Det var de viktigaste albumen, samtliga inspelade i studio.
Johnny Thunders karriär kan på ett förenklat sätt delas upp enligt följande:
- New York Dolls
- Heartbreakers
- So Alone
- Sverigeåren*
- Japanåren*
Nedan följer en del cd-tips från vart och ett av karriärstegen.
New York Dolls
Det som dominerar sidoutgivningen med N.Y. Dolls är en inspelning gjord för Radio Luxemburg i december 1973. Den finns under mängder av olika titlar, Paris is burning, Paris le Trash, Live in Concert Paris 1974, Vive le France, Europe 73 bland annat.
Men om man är nyfiken på mer Dolls skulle jag vilja rekommendera ”Personality crisis” från 1972. Den är inspelad i samband med Englandsbesöket där bandets första trummis förolyckades. Billy Murcia på trummor och grymma versioner av fyra sånger som sedan samtliga kom med på första lp:n.
Heartbreakers
Det finns flera bra liveskivor med Heartbreakers. Klart bäst är S.O.B. Lost Live Tapes 1976-1977. En dubbel-cd med fyra konserter, Max’s Kansas City juli 76, Birmingham maj 77, Portsmouth juni 77 och Village Gate New York augusti 77. Den är tyvärr lite svår att få tag i.
Den klassiska D.T.K. Live at the Speakeasy från London våren 1977 är ett givet köp om man vill veta hur Heartbreakers lät när punken tog fart på allvar i England.
Skivan Live at Max’s Kansas City från slutet av 70-talet går lite bort då Jerry Nolan inte var med.
Själv är jag svag för den första upplagan av Heartbreakers med Richard Hell. Ljudet är sällan bra men nerven spänd. Bäst är What goes around.
So Alone
Det är givetvis mycket mer än soloplattan från 1979. Tiden med Wayne Kramer i bandet Gang War gav en del minnesvärda konserter. Studiomaterialet från den här perioden har ofta mycket uselt ljud. Plattan Gang War! på Jungle Records innehåller material från två konserter. Kramers låt Hey Thanks plus en del covers t. ex. The Harder They Come, I’ll go crazy m. fl. spelades bara med Gang War.
Thunderstorm in Detroit är aldrig fel. Ingen Wayne Kramer men Walter Lure är tillbaka och sjunger en handfull låtar. Heartbreakers var Heartbreakers. Det som efter splittringen kallades för Johnny Thunders & the Heartbreakers var mer Johnny och ”betalda musiker”. Även om flera från den klassiska sättningen var med.
Sverigeåren*
Visst, det är löjligt att tala om några Sverigeår. Johnny Thunders turnerade kopiöst och flera länder kan göra anspråk för mitten av 80-talet.
Jag gillade det akustiska albumet Hurt me när det kom. Det var ofta intressant att se live då det lugnade ner sig lite. Men så här 15 – 20 år efteråt föredrar jag inspelningarna med full sättning. Det finns många akustiska konserter på skiva, ofta några låtar i mitten.
Dubbel-cd:n Sad Vacation är den klart bästa dokumentationen hur det kunde låta i Sverige. Dessutom ett bra band med Syl Sylvain, Billy Rath och Jerry Nolan.
En skiva jag kan rekommendera mycket starkt är Panic on Sunset Strip från Hollywood 1987. Detta kanske är den allra bästa livekonserten av dom alla. Den är utgiven under flera olika namn. One for the road är mycket längre och innehåller det mesta av mellansnacket. In the Flesh och Hollywood Babylon är andra utgåvor av samma konsert.
Intressant band, Arthur Killer Kane (!), Barry Jones och Jerry Nolan.
Japanåren*
Johnny Thunders tillbringade inte sina sista år helt i Japan. Det kan vara lätt att tro det när man ser den massiva skivutgivningen för tiden fram till 1991.
Mycket akustiskt. Bäst är dubbel-cd:n Add Water and Stir. Där får man både och.
